20 februari 2010 Reimersholme, Stockholm

De sista dagarna i Gambia var lugna och sköna. Kalle åkte hem måndag och jag onsdag. När han åkt hade jag ingen lust att på egen hand frottera mig med alla jobbiga typer - bumsters- i turistområdena. Istället återvände jag till våra kära värdar på Farakunku lodges. Tursamt nog hade Mama Africa, konstmuseet jag berättat om tidigare, sin invigningsfest där jag fick vara med. Det var fest med sång, trummor och dans. Strama kostymer blandades med färgglada draperingar, traditionella maskeradkostymer och barnens skoluniformer.

Mycket coola danssteg i spontandansen som uppstod när talen var färdiga och bandet klippt. Egentligen skulle vicepresidenten invigt, men hon lämnade återbud i sista stund. Istället kom ministern för kultur och turism, även det en kvinna. Sen var det sista solbrännan som gällde för mig, och så hemresa. Övernattning hos Fredrik i London var en rolig bonus.

Att vara hemma igen är märkligt. På ett sätt känns allt så otroligt normalt och självklart att jag kan glömma att jag alls varit borta. På andra sätt känns det overkligt, och jag betraktar Stockholm som om det här vore mitt resmål och jag en besökare. “Tänk, vad mycket snö här är på marken Men folk är vana, de har mycket kläder på sig.” Eller: “Lustigt, samma avstängda, trötta miner här på tunnelbanan som på bushtaxis i Gambia.” Det känns bra att ha luftat tankar och upplevelser i andra spår än de vanliga. Tankarna på hur livet är i Gambia är fortfarande i ett virrvarr, och jag ser fram emot att ha dem snurrande i huvudet ett bra tag framöver.

Klicka här för att se dansen!

www.farakunku-lodges.com

www.kunkujang.se

13 februari 2010 Fajara

Jag ber om ursäkt för den besvikelse/missnöje/outhärdliga nyfikenhet det kan ha lett till att det dröjt så länge sen mitt senaste inlägg. Anledningarna är två, för det första har vi inte bott nära internet under den här tiden och för det andra har jag inte varit desperat nog att resa en timme för att kommunicera med er därhemma, vilket jag var tidigare…

Kalle kom förra måndagen, och det är helt fantastiskt roligt att ha honom här! Vi började med att lyxa på en avskild eco-lodge med vacker trädgård och små fiffiga trerättersmiddagar på kvällarna. Det var härligt med lite bekvämlighet efter mina veckor här, min stora glädje över varmvatten i kranen och fräscha handdukar delades nog inte på samma sätt av Kalle. Däremot delade vi glädjen över den folktomma stranden med bara en liten restaurang med supergod mat som fanns i närheten.

Men bäst av allt var nog ett konstgalleri - Mama Africa. Fast att beskriva det som ett galleri är lite av en förolämpning, snarare var det en trädgård och en byggnad fyllda med en blandning av målningar, skulpturer, smarta lösningar och prylar, afrikanska föremål och en otrolig stämning. En gambiskt kvinna som bott ett par år i Tyskland hade kommit tillbaka och öppnat det här stället där hon också undervisar i konst. Kvinnornas situation i Gambia var det som drev bort henne, men också det som fått henne att komma tillbaka för att göra något. Inspirerande!

Vi har varit och hälsat på fader Jack och skolorna i Kunkujang och systrarna i Barra. Något som känns väldigt roligt är att vi har stött på en del personer vars barn går i skolan i Kunkujang, och alla pratar om att skolan i Kunkujang är sällsynt välskött och bra. Då blir man allt lite stolt även om det inte är min förtjänst.

Det är ju ganska svårt att förstå hur saker och ting funkar här i Gambia. Vad är ok och vad är inte? Exempelvis står det i Lonely planet att man bör täcka knän och axlar när man som kvinna rör sig ute bland folk. Jag försöker hålla mig någorlunda till det och hade följaktligen klätt på mig min knälånga kjol och t-shirt när Kalle och jag skulle åka bush-taxi uppåt landet till Bintang  bolong. Kvinnan mitt emot hade antingen inte läst guideboken, eller tolkat den ordagrant. Knän och axlar var visserligen täckta, men hela resan hängde brösten växelvis utanför kläderna. Dottern ammade nöjt och kvinnan shoppade parfym och snackade med medresenärerna. Själv satt jag och såg till att kjolen täckte benen.

Säkert är i alla fall att det är mycket lättare att resa här när man är två. Vi har fått vara mer i fred och jag har inte alls känt mig utsatt så som jag kunde göra förut, vilket gör att jag i själva verket kunnat få mer kontakt med folk. Samtidigt är det inte ovanligt att männen vänder sig främst till “bossman” Kalle. I vanliga fall skulle det störa mig mycket, men nu har det varit skönt att hålla sig i bakgrunden när möjligheten givits…

Nu ska vi gå och ta ett par öl i eftermiddagssolen på stranden..

30 januari 2010 Fajara

Jag sitter utanför mitt rum och väntar på att serveringen på hotellet ska öppna för dagen. Jag sover rätt dåligt och vaknar alltid tidigt. Kanske på grund av malariatabletterna? Den positiva sidan är att jag fått många vackra gryningar. Det blir ljust strax efter sju här. Jag hör havet rulla in och vinden som blåser i palmbladen, och så Joni Mitchell från datorn. Härlig start på dagen!

De senaste dagarna har jag varit en hel del i skolorna. Eftersom jag mådde lite smådåligt förut blev det dock ingen turné runt landet för min del, utan jag har mest varit i projektets huvudby, Kunkujang. Och det har varit riktigt roligt. Jag tycker det är en fantastisk verksamhet!

Kunkujang ligger mitt ute i ingenting, några hus och sandiga vägar som man lätt kan fastnai nu, och som är igenregnade under den perioden av året. Men mitt i det här finns ett stort skolkomplex och en stor kyrka. I runda slängar 1 000 barn och ungdomar får utbildning här. Från förskola till gymnasium. Man undrar varifrån alla kommer eftersom man ser så lite bebyggelse, men så mycket skolbarn i sina uniformer.

Kristna och muslimer går tillsammans, bara under religionsundervisningen delar barnen upp sig. All undervisning i Gambia har religionsundervisning i kristendom respektive islam. Mitt intryck är att det inte är någon större grej vem som är vad.

Jag har varit på ett antal lektioner i högstadiet och gymnasiet och lärt mig om gambisk historia, turism i Gambia, skatter och räkning med vektorer. Det var roligt, påminde om när jag själv gick i skolan, det var ju verkligen allmänbildande och det verkar det vara här också. Kul att prata med rektorer, lärare och elever och höra hur de tänker kring saker och ting. Att vara här genom projektet är verkligen en genväg förbi de tradiga konversationerna jag haft med folk på stranden eller i stan här. Det ger en möjlighet att prata lugnt med folk. Vi har träffat många som är väldigt engagerade och jobbar på, trots att förutsättningarna inte alltid är de bästa.

Och så har vi varit hos Fader Jack Sharpe som gör ett helt fantastiskt arbete med skolorna. Han lever i Kunkujang sedan många decennier, och har lagt ner sitt liv på det här. Han känner elever och lärare och har koll. I mångt och mycket är det han som driver projektet åt oss på plats. Och jag gillar sättet han och de andra gör det på. När vi bidrar med mat ska familjerna också ge ett litet bidrag så att det blir en ömsesidig ansträngning och ett gemensamt ansvar.

För duktiga elever finns möjligheter att bli lärare i våra skolor, samt att de får vidareutbildning under tiden. De som läser naturvetenskapliga ämnet och är duktiga får stipendium för läkarstudier av oss. Varken lärare eller läkare är särskilt välbetalda här, men det visar ändå på en väg för en framtid med möjligheter. Det känns jättebra! Viktigt att det finns utvecklingsmöjligheter som handlar om Gambia.

Förra veckan kom min syssling Ulla hit, hon är också med i projektet. Hon är barnbarn till den äldsta systern Edenius, Riken; medan mormor var den yngsta av alla. Ulla är därmed närmare mamma än mig i ålder. Det är kul! Det är någonting speciellt med att vara släkt. Nu ska jag se om hon vill hänga med på en joggingtur på stranden...

24 januari Bungalow beach

Det är kanske oundvikligt. Åkte på magsjuka och låg hemma igår. Fick ofrivilligt mig en hel del gambisk kultur till livs ändå. YMCA där jag bor är också en skola, som hade examensfest både fredag och lördag kväll då jag låg på rummet.

Igår var det trummor som gällde. Ljudet var öronbedövande även uppe i mitt rum, särskilt tills jag förstod hur man stänger fönstren... Men idag har jag klarat mig ner till stranden, fritt från både trummor och deppigheten på ett ensamt hostelrum.

Jag ska snart gå iväg och titta på en film på en pub med en tjej jag träffade på flodturen, ska bli himla trevligt! Den typen av vardagliga aktiviteter har det inte varit mycket av i den här vardagen...

Från och med imorgon blir det skolturné, Barra och sedan Bwiam.

22 januari 2010 Bungalow beach

Jag har återkommit till civilisationen här i kustområdet och slutit upp med resten av gambiagänget. Jag bor på YMCA-hostel, men får snylta lite på de lyxigare strandhotellen ibland.

Häromdagen var vi ute i Kunkunjang där centrum för vårt projekt är. Vi träffade fader Jack Sharpe, som tillsammans med Margareta Edenius byggt upp verksamheten. Vi besökte också gymnasieskolan och en av huvudlärarna. Det råder mycket oklarheter och vi får snoka och fråga en massa för att förstå hur saker hänger ihop.

En flicka som heter Ansel, eller var det Angelique skulle få stipendium och oklarhet rådde om det det var samma person eller om det var olika, vem föreställde bilden som hängde ihop med brevet? Vi lyckades dock få tag på rätt person och hon var precis så söt som på bilden.

Skolorna har det lite tuffare än i Sverige. Med de kämpar på trots att betalningar dröjer och lärare försvinner. Resultaten varierade ganska oroväckande. 2008 var bara några procent av avgångseleverna godkända i engelska då lärarna tydligen slutat plötsligt. Men förra året blev 80 procent godkända. Det är inte direkt några motorvägar mot stjärnorna de åker på här i skolorna. Men det känns väldigt bra att vi åtminstone skapar något bättre förutsättningar för många!

18 januari

Skriver från bird safari camp i Jangjangbureh. Som det låter ligger det ute i bushen, med en massa färggranna fåglar som flyger omkring och kvittrar i öronen på oss.

Jag har åkt med en grupp uppåt floden och spanat på fåglar, apor, krokodiler och flodhästar på vägen. Superhärligt!

Efter en tidig joggingtur, god och stor frukost sitter jag nu i skuggan med ett internet som funkar!

Här uppe i öster är naturen annorlunda. Gambiafloden har blivit sötvattendominerad och kantas här av palmer och mer djungelliknande natur än västerut, där det i stort sett bara är mangroveträd. Jag har sällskap med en väldigt trevlig grupp, bl a flera nyblivna pensionärer som njuter friheten. Skönt att åka i grupp och slippa styra upp varje steg på färden. Så jag har samlat bra med energi.

Imorgon kommer jag nog att behöva den, då ska jag på egen hand resa västerut igen, och infrastrukturen är inte direkt utbyggd såhär långt ut på landsbygden. Så det blir nog en spännande och krävande tur.

Idag kommer de andra från Kunkujangprojektet från Sverige, vilket innebär att jag kommer att ägna mig mer åt skolorna framöver. Återkommer med rapporter om det, ska bli spännande!

15 januari

Det har gått några dagar nu, har varit långt till internet. Inte så värst mycket har hänt heller, varit på en härlig beachlodge. Fantastiskt vackert med lång strand utan några människor. Dock väldigt många människor (killar) vid lodgen, som vill prata hela tiden. Väldigt jobbigt tycker jag. Många, även de trevliga, letar efter en västerländsk fru som kan hjälpa dem till ett bättre (?) liv.

Det är tråkigt att det är så svårt att mötas på ett mer avspänt och jämbördigt sätt. Ofta känner jag mig som att jag är en påse pengar, och en dröm om ett annat liv, snarare än Elin.

Idag hamnade jag oavsiktligt i turistområdena, vilket är ganska skönt. Drevs hit i mitt letande efter en bankomat. Skulle egentligen någon helt annanstans... fortfarande inte lyckats ta ut pengar dock... men klarar mig ett tag till och tror på en bra lösning.

Det funkar inte att vara stressad eller att ha kontrollbehov här. Jag lider ju i vanliga fall åtminstone av det första, men har lärt mig ganska bra att ta saker som de kommer och bara vänta tills bussen går eller internet hittar sidan. Det känns bra för mig. Tyckte ju att 66ans buss var extremt långsam hemma, men det är ingenting mot de "gelli gellis" som finns här. Den stannar och plockar upp eller släpper av folk hipp som happ och väntar dessutom tills det är fullt med passagerare. Och då är det verkligen fullt. Man får sitta snett och vindt och häromdagen satt en man och sov och lutade sig mot min rygg. Tycker det är en skön stil.

Imorgon ska jag åka på en flodtur inåt landet med två övernattningar. Det ska bli väldigt spännande att se landskapet och landet längre österut. Härligt att åka båt. Återkommer med rapport!

10 januari i Barra

Idag har varit en hektisk dag, trots att jag mest suttit på baken.

På förmiddagen var jag med på gudstjänsten. Kl. 10, när det skulle börja var kanske 3 personer där inklusive prästen. Resten dök upp inom ungefär en timme. Det känns lite märkligt att kristendomen är det enda som känns igen hemifrån, utom Coca-Cola såklart... Det blir så tydligt att det är en export från väst. Men mycket är ju export från väst här...

Börjar vänja mig så smått vid att vara annorlunda. Och idag, när vi åkte runt på landsbygden med cyklar som skeppats från Irland ropade barnen "Hello" istället för "Tupa", trevligt! De var supersöta och de kom som skott springande för att ropa på oss. Det finns verkligen mycket barn här, de är överallt! De flesta familjer får runt 5-6 barn, så det är ju inte konstigt att det märks. Några mindre barn blev jätterädda och ledsna när de såg mig för jag såg så konstig ut med min ljusa hudfärg...

Imorgon åker jag till kusten för att slappa, sola och bada. Härligt!

9 januari i Barra

Det känns som om jag varit i Gambia i en evighet nu, men i själva verket är det bara andra dagen. Den första natten sov jag i turistområdet och fick bland annat en underbar promenad i gryningen på stranden. Nu bor jag med de katolska systrarna I Barra.

Barra är en by som omges av vatten på tre sidor. Himlen och havet tävlar om den vackraste blå färgen. Havets dova eller himlens klara. Tyvärr är det inte lika vackert om man vänder blicken nedåt. Stränderna, liksom stora delar av staden, är fulla av skräp och det är inte läge att bada. Verkligen synd tycker jag, inte bara för att jag gillar bad…

Jag måste säga att jag beundrar de som jobbar på missionen här. Jag bor med tre kvinnor, en från Irland, en från Sierra Leone och en från Gambia. Deras liv är långt ifrån jakten på upplevelser eller prylar som till stor del tar upp många liv hemma, inklusive mitt eget...

Istället engagerar de sig i barnen och ser till att saker och ting fungerar i skolorna. Det verkar inte bli mycket nöje, middag och tv-nyheterna på sin höjd. Från mitt perspektiv verkar det tråkigt. Men de har sin tro och religion och ägnar sig mycket åt det. Jag förmodar att det gör hela skillnaden. Religion av olika slag är överhuvudtaget väldigt närvarande här.

I morse vaknade jag till en kombination av mina grannars kristna böner och den muslimska minaretens böneutrop. Kuriosa är att en "muslim phone" lanseras nu med mobila böneutrop. Någon borde lansera den i Schweiz...

Jag tycker det är ganska tufft att vara ensam ung VIT kvinna här. Barnen ropar "tupa" efter mig på gatorna, vilket betyder någon som är vit, och hudfärgen är överhuvudtaget ofta central. Tydligen är tupa inte direkt ett skällsord, men det är obehagligt att vara "en viting" istället for en besökare, tjej eller bara en person.

Nu ska jag gå en sväng till marknaden, tupa ger sig inte!

7 januari 2010 på flyget mellan London och Banjul

Jag tjuvstartar min Gambia-beskrivning, fortfarande blek och blarig på flyget ned. Äventyren har dock börjat så smått. Igår åkte jag till London och övernattade hos Fredrik, för att fortsätta resan till Gambia idag. En jättetrevlig kväll hos Fredrik och hans lägenhetskompisar Maria och Matt var riktigt upplyftande och värmande.

För övrigt har det väl egentligen mest varit problem. I England har de minusgrader (1-3 minusgrader) och ingenting fungerar. Tågen går inte och taxin kom ingen vart i morse eftersom gatan var täckt av is. Även flygen har en massa problem, men vi kom till sist iväg, 5 timmar försenat. Med en tiotimmarsresa igår känns det som om jag varit på resande fot i evigheter, trots att jag bara precis kommit ut på Atlanten utanför brittiska kusten.

Förväntningarna på resan är höga, även om planerna är oklara. Jag ska besöka skolorna i Kunkujangprojektet, som finansieras från oss i Sverige. Vi är ett gäng kompisar som finansierar en lärarlön och mamma bidrar till en annan. Sammanlagt har projektet 20 skolor på grundnivå och ett gymnasium (?) och ger dessutom stipendium till duktiga studenter på högre nivå. Det ska bli kul att besöka dem och se hur allt funkar. Det är en mission som administrerar våra skolor och driver annan verksamhet på plats i Gambia. Det ska också bli spännande att stifta bekantskap med systrar och fadrar - ovana begrepp för en annan - och höra hur de ser på sin roll och det de gör i Gambia. Behöver väl knappats nämnas, men jag planerar också att bada, sola, läsa och skaffa mig en klädsam solbränna. Förhoppningsvis ska det bli några eftermiddagsöl i solen också.

Men första målet är att hitta sovplats för kvällen. Önska mig lycka till!